Godmorgon Bloggan!

Det lät väl bra va? God

Och hur god är den? Skala  1 - 10    3

Inget fel med 3.

1. Jag vaknade.
2. Jag steg upp
3. Jag satte mig i soffan

Bättre det än 1 va?

1. Man vaknar

Idag hoppas jag att jag tar mig upp ur soffan lite mer än igår.
Linda och jag satt i varsin ände i soffan hela eftermiddagen.
Datorn i knät och så spelet Bejeweled på FB.
Inga fina ord kom ur våra munnar lite då och då.
Eller rättare sagt stup i kvarten.

Ja, du vet vilka ord. De börjar på F S J
Varför spelar man då om man nu blir så irriterad?
Tidsfördriv är en orsak. Slå sina medspelare på poäng är en annan.
Men mest av allt, ett litet gift för att slå sitt eget rekord.



Men vi satt inte där precis hela tiden som du ser. Vi tog pauser emellan.
Just nu är det ett väldigt spring med mig själv. Lite här och lite där.
Värken genomsyrar min kropp just nu så det blir inte mycket gjort av någonting.
Sitter jag så värker i höfterna och nacken, står jag så kommer ryggvärken och
ligger jag så domnar armen och stickningar i ansiktet,
och så den jäkla yrseln som gör att hela sängen gungar.
Vad ska man göra?
Lite av varje med andra ord.

Så det blir att ta ett litet kort.
Bara för att jag ska få sträcka lite på mig för den här hänger nästan ändå uppe i taket.
(förlåt Lotties, det blir en blomma igen. Fast du, blomma är det ju inte längre. Nu är det en frukt)

Min passionblomma har gett frukt.


Nu ska jag göra lite annat. Plantera sticklingar.

Här planterar jag sticklingar från min Mårbacka.


Jag vet Bloggan, man ska ta bort blommorna. Men hur lätt är det?
Bara klippa av den så där? Men jag ska. Kanske. Eller? Jo, klart jag måste.

Det får bli en stickling i taget. Stickla, vila, stickla och så vila lite igen.
Det måste i alla fall bli gjort. Pang så är frosten här och så står man där utan varken
orginalväxten eller stickling.
Sticklingar nu förresten kanske du tänker?
Fick tipset av moster att göra så.
Knipsa av en gren, plantera direkt i jorden och ställa den i köksfönstret.
Och så inom kort så har man en fin blommande pelargon inomhus hela vintern.
Och så till våren tar man sticklingar från den och så får den växa till sig så har man
fina blommande pelargoner ute hela sommaren.
Hur lätt som helst.
Hm.

De som jag har tagit sticklingarna ifrån blommar för fullt ute än.
Vad gör jag med dem?

- Kasta dem, sa min moster

- Ställ dem i fönstret under vintern och så vattna bara lite.
De kommer att se trista ut men de kommer att bli fina till våren igen

- Stoppa ner hela växten i en kasse och ställ den i källaren

Jag gör nog lite olika med alla. Prövning om vad som blir bäst.
Antingen dör alla
Antingen klarar sig alla
Antingen är det någon ensaka som klara sig.

Nu blev det blommor igen Lotties.  :)))

Vad är det här? Är det en blomma med?



Ja faktiskt, jag tror det. Massor med sådan här kommer på en växt jag har.





Långa smala ..... ja, vad ska man kalla det? Blomstänglar?
Om det nu är det som det är så kommer det massor med sådan på hela växten.
Ganska häftigt i verkligheten. Lite svårt att få på bild hur det ser ut.

Och har du tröttnat på blommor vid det här laget nu så kan du göra som mig nu.
Titta på den här.


Har du tittat färdigt? Jag har det. Den har stått på bordet nu i 2 timmar sen jag åt frukost.
Nu ska den in i skåpet igen.

Och du, nu har jag suttit här en stund så nu är det dags att göra nått annat.
En stickling till kanske.
Och så ett rum damsugning
Och så vila lite
En stickling
Ett rum damsugning osv osv osv

Men det är vad jag hoppas på.
Kanske värktabletten slutar verka och då blir det ingenting.

Fast jag kom att tänka på en sak.

Varför står Nisse och hans son Ronny och tittar på den här mopedbilen när det står
över 100 stora fina bilar på Mastens parkering?



Jo, för det är Mattias bil.
- Är han här?
- Vad gör han här?

Vilka frågor de ställer.
Om nu bilen står där så är han antagligen där.
Och vad han gör är antagligen att vara inne på Masten för att titta på Hepstars.
Inget konstigt med det.
Det var det många som gjorde.
Hej där!

En unik bild från invigningen av Masten 1953.


Foto: Staffan Lindbom

Och det här är en unik bild tagen av mig 2010.



Här ser man de kulörta lyktorna som Masten var känd för.
Lyktor och lyktor. Färgade glödlampar direkt på kablen.
Massor av dem runt hela festplatsen.
Det var ju mörkt när jag tog men lite av det hoppas jag du kan se här.



I maj när vi var där och fotade den tomma festplatsen så tog jag även kort på den här.
Korvkiosken.


Här är korvkiosken öppen för sista gången.
Men du, det är inte korvkiosken som är öppen.
De har ställt en vagn framför som kiosk.
Den gamla var nog alldeles för risig för att sättas igång.



Faktiskt så får jag inte ihop så många fler bilder. De är alldeles för suddiga och mörka.
Sorgligt men sant.

Och nu har ju sista dansen varit på Masten så nu är det bara att vänta tills det ska rivas.
Kanske jag är där och tar kort då. Vem vet?

Eller så blir det andra kort.
Scenen stod tom i lördags så vem vet, kanske det blir ett "sista uppträdet på Masten"


God eftermiddag Bloggan!

Nu ska jag försöka att sitta här en stund och lägga in någon bild.
Värken har varit extrem idag så det har blivit liggläge hela dagen.

Men nu sitter jag upp. Alltid nått.

Masten.
Jag börjar med en bild som BLT hade utlagd i helgen och som är tagen -81
då Gyllene Tider spelade där.



Varför lägger jag nu in den?
Jo, min dotter Sarah kom igår och sa:
- Mamma, har du sett bilden i tidningen? Är det du?
- Jag vet inte. Kanske.

Jag tog fram den här bilden senare på kvällen och visade Linda den.
Jag sa inget om vad Sarah frågat utan bara visade den i all hast.

- Mamma, är det du som står där?
- Jag vet inte.

Tänk att man inte kan känna igen sig själv och veta men barnen som inte fanns på den
tiden kan tro att det är jag. Eller veta. Vad vet jag? Är det jag?

Så här såg jag ut vid den tiden så kanske de har rätt.



- Vad tror du Nisse?
- Nja, jag känner inte igen knäna.

Och vad svarar man på det?
Om jag nu inte känner igen mig själv hur fanken ska någon då kunna känna igen mig på knäna?

Så här såg mina knän ut då. Kanske det kan vara till någon hjälp?  :)))))))



Jag får forska vidare i det här.

Det var ju jättemycket folk och jag tror att det var sista gången jag var där.
Eller rättare sagt näst sista gången.
Eller jag har ju faktiskt varit där emellan men då har det inte varit öppet.
Och så här såg kön ut i lördags.





2000 personer ville komma in men de släppte bara in 1300 läste jag i tidningen.
Kön var inte lika våldsam som den var -81 utan de stod lugn och stilla och så något steg
framåt då och då för att komma närmare luckan.

Några köade faktiskt över 2 timmar för att få en biljett.
Och som sagt många stog nog där förgäves.

Åldersgrupp? Ja, du kan ju tänka själv. Masten hade sin storhetstid på -60 och -70 talet
tror jag så runt 50 var nog medelåldern.

Och det får mig att tänka på Linda innan på dagen.
- Jag ska åka till Masten ikväll
- Men mamma, vad ska du göra där? Där är ju bara ungdomar. Vad ska du ha på dig?

Ungdomar? Där var inte många ungdomar. Jo, i sinnet var dem nog det. :)))

Och jag tror dem tänkte precis samma som mig.
NOSTALGI

Och det var verkligen nostalgi. Minnen, känslor och mycket kom över en när man stod där.
Och jag tror många hade samma känslor.

Nu ska jag kolla resten av bilderna. Se om det är någon som går att lägga ut.
De blev ju lite mörka och suddiga på grund av att det var kväll och dimmigt.

Så här skrev BLT idag. (precis som vi sa i bilen dit)

Det var en syn ingen någonsin kommer glömma.
Först dimman och mörkret över ängarna och skogarna och
Europaväg 22 mellan Karlskrona och Kalmar.
Sedan svängen in till vänster, eller höger för smålänningarna,
och vidare mot ett Kristianopel som packat ihop för sommaren och gått i idé.
Där dök den första strålkastarkaravanen upp.
- Undrar om det kommer något folk i kväll, frågar BLT:s fotograf.
- De kommer, svarar jag.
Vi kör förbi Pamastudion i det gamla missionshuset, Rosornas gård och kapellet och i den allt tätare dimman ser vi de kulörta lyktorna från parken och en kö på flera hundra meter där svarta, skrålande siluetter står i väntans tider på heden där åkgråsklipparen for till tippen när parken bommade igen 1987.

Jag kommer heller aldrig att glömma detta. Det var en sådan känsla alltihopa.

Jag la ju ut en bild igår från det första jag såg av själva festplatsen och skrev att Nisses son
undrade om några tält fanns där.
Det gjorde ju inte det, husbilar.
Så den synen som mötte mig, alltså ängen, dimman och husbilarna och så en liten bit fram
siluetter från massa folk och strålkastarna kommer nog alltid att finnas kvar inom mig.
Och så rysningen i kroppen. Den känner jag nu med när jag tänker på det.

Oj, jag skulle ju sluta skriva och kolla bilderna.
Men jag ska det nu.
Så senare ikväll kommer nog någon bild till in.
Och vem vet, kanske det kommer in någon bild då och då framöver för tankarna om Masten
kommer nog att sitta i ett tag.
Om nu jag tänker så här som var med några år på -80 talet då kan man ju undra:
- Hur och vilka känslor hade dem som var med hela tiden från -50 till -80 talet?