Isak har varit dålig i veckan med maginfluensa och efter det jättehög feber.
 
Det är inte bara hans mamma och pappa som varit enormt oroliga över att
varit så sjuk och bara legat helt utslagen en helt dag utan att knappt ens röra en min.
Jag var också orolig.
Fruktansvärt orolig.
Natten till fredagen sov jag ingenting utan tänkte bara på honom.
Hela förmiddagen gick jag och väntade på att Linda skulle ringa och säga hur det var
med honom.
Timmarna gick och jag blev oroligare och oroligare.
Ingen av dem var inloggad på Facebook.
Inte Joakims familj heller.
Nu tänker du säkert: - Varför ringde inte du då?
Jag tänkte det. Hela tiden.
Men nu är det så att eftersom jag oroar mig för precis allting och förstorar upp
saker och ting så har jag fått restriktioner från Rehab om det.
 
- Du kan inte tänka åt andra.
- Du måste lära dig att säga Nej.
- Du får inte tänka "om jag hade"
- Du får lära dig att andra får säga till om det är något för annars är det inte det.
 
Flera gånger hörde jag Linda ringsingnal på min mobil och jag sprang för att svara.
Ingen ringde och ingen hade ringt.
Panikångest och vad säger man, panikfobier.  :))))))
 
Till slut ringde jag. Var bara tvungen.
Linda svarar och jag frågar: - Vad gör du?
- Jag har tvättstugan.
 
Phu! Isaks feber hade gått ner på kvällen innan och han var lite piggare.
 
Tur det för han skulle komma till mig på kvällen och sova över.
Linda och Joakim skulle iväg på lördagen och Isak skulle få vara här ända till lördag kväll.
Inget kunde bestämmas för vi ville ju se att han höll sig feberfri.
 
Det gjorde han så han kom hit som vi bestämt.
Han var trött och inte sådär jättesugen på att leka och busa som han brukar vilja
göra utan han ville helst sitta i mitt knä och gosa eller bli buren när man skulle
förflytta sig någonstans.
Men vad gör det?
Jag gosar gärna med honom.  :))))
Men det blev inte så mycket kort tagna på honom som det brukar bli när han är här.
Bara något enstaka när vi var ute en stund i parken.
 


 

Isak tyckte det var skönt att vara ute men man ser här att han inte är den vanliga lille Isak.

 
 
Jag har tagit tusentals kort på Isak med alla möjliga miner, glada, ledsna och arga men aldrig med
en sådan här trumpen min.
 
 
 
Nu hade han tack och lov inte en sådan här min hela lördagen.
Nejdå, han hade en väldigt nöjd min när han satt i mitt knä och gosade och lekte.
Då var allting som vanligt.
Klart man är lite vinglig i benen om man har varit dålig.
Vem blir inte det?
 
Nu är hans mamma sjuk och efter vad jag har hört av Joakim så har hon sovit i ett dygn nu.
Nu kanske jag ska oroa mig över att ha blivit smittad.  :)))))))))
 
Söndag.
Lite trött.
Eller snarare jättetrött halva dagen.
Att passa barn är roligt men det tar på krafterna för man är ju liksom inte 20 år längre. ;)
 
 
Idag skulle han ha varit här.
Då hade han nog blivit hur pigg som helst.
Jag blev det i alla fall när jag gick runt och tittade på mina blommor här ute.
 
 
 


 
 
 
Syren har massor med knoppar i år och den brukar bara ha några stycken.
Man glad bara av att tänka på hur gott det kommer att lukta när de slår ut.
 
 
 
Nästan alla påskliljor har slagit ut nu.
Lite sent kanske men rapsbaggen bryr sig inte om det.
Den är glad bara att den är gul.
 
 
 
Tänk att en pytteliten viol/pensè mitt i gräsmattan kan vara så fin.
 
 
 
Dagens höjdpunkt?
Årets första grillning.
 
 
 
Grillspett med lax, jätteräkor och grönsaker är både färgglatt och gott.
Nu är det ju dags för trädgårdarbete igen.
 
Jag brukar ju öka mina rabatter varje år men så blir det inte i år.
Mina rabatter blir mindre och mindre.
 
Varför?
Jo, jag har en liten hund som vill vara där jag är och göra det jag gör.
Han vill gräva i rabatterna för jag rensar ju.
Han vill bita av grenar för jag klipper ju av en del.
 
Men det finns som tur väl är en skillnad mellan oss.
Han vill inte vara i solen.
Sen vill han sitta och titta på vad grannen gör.
 
Så idag har jag redat till min ena rabatt som han har totalförstört genom att på
i den för att komma dit han vill.
Nu har han fått en egen liten gång och så en plats i skuggan där han kan ligga.
 



 
Grannen: - Gången blir nog bra efter att han gått där fram och tillbaka så den blir platt och hård.
 
Ja, den blir nog det men nu är det ju som det är här.  :))))
 
Lillen: - Kolla här i tidningen, (Bauhaus) de har jättefin sten här. Vit, svart eller varför inte grå?
 
Så du, det kommer nog inte att vara någon upptrampad gång så väldigt länge.
 
Några växter gick att rädda och de har jag satt till höger och vänster men jag
lär nog få köpa några nya så det ser ut som om det är lika mycket växter som det varit innan.
Faktiskt är det rätt bra att Shivas har gjort så här för nu blir rensningen av rabatten mycket
lättare när jag kan sitta i gången och nå över hela.
 
Nu har jag som tur väl är några rabatter som Shivas inte är och går i och där har det
börja komma lite blommor.
 











Jag älskar den här tiden när jag kan vara ute och göra ordning och fixa lite nytt.
 
Det är mycket inom mig som händer just nu.
Smärtrehabiliteringen har gett mig ett annat tänkande.
Eller snarare har satt ett frö för grodd.
Jag har väl precis börjat gro men jag tror det här fröet kan växa till något bra.
Nu ska det bara tillsättas massar med näring också.
 
Men många blad och grenar ska utvecklas innan själva blomman kommer. :))))
 
 
Jag kan inte låta bli att visa några bilder som jag tog i helgen.
 
Han är så tuff lille Isak på den här bilden där han går som sin morfar och far med händerna i fickan.
 
 
Hoppas bara han inte tycker att den där vita saken blir tufft. 
 
 
Tulta runt på egen hand har också blivit jättetufft.
 
 
 
Men när man inte orkar vara tuff längre då är det skönt att sitta på sin fars skuldror.
 
 
 
Han är inte bara tuff den lille godingen.
Mallig är han också.  :))))
 
 
 
Shivas är varken tuff eller mallig.
Här är han bara fin när han sitter bland alla vitsippor som slagit ut nu i skogen.
 
 
 
Fast lite tuff kan han vara han med.
Eller kanske inte stor och tuff utan mera manligt stolt.  ;)
 
 
Men det är för att han känner som en "king of the forest"
 
Åh vad jag fick energi att blogga om massor nu.
Hoppas den inspirationen finns kvar i morgon för jag har många bilder som
jag skulle vilja lägga ut som jag tog i helgen.
Vill ju helst inte skriva förra helgen när jag lägger ut dem. :))))))
Jag får ofta höra att jag säger " jag tycker inte om"
 
Men det är ju så. Eller?
 
Jag tycker inte om att åka bil långt.
Klart jag gör, jag älskar att åka iväg långt för att kunna se nya platser.
Varför säger jag då att jag inte gör det?
Jo, jag är livrädd för att åka iväg ifall det händer något och även rädd
för värken jag får av att sitta länge.
 
Det är en ångest istället för att inte tycka om.
 
Jag har massor med sådan här saker i min vardag.
 
Jag tycker inte om att gå i affärer. Det är jättetråkigt.
Rädsla och ångest.
 
Jag tycker inte om att laga mat.
Rädsla och ångest för värken.
 
Jag tycker inte om sova.
Rädsla och ångest för mina mardrömmar.
 
Jag tycker inte om att var still och inte göra någonting.
Rädsla och ångest för mina tankar och yrseln som är obehaglig.
 
Massor av sådan här saker skulle jag kunna skriva ner.
Säkert är det 10 olika saker varje dag som jag "inte tycker om"
 
Det här tär på min kropp.
Omedvetet har det gjort det hela mitt liv.
Kroppen får ju liksom tänka hela tiden att den är på flykt efter tankar som
blir bättre av att tänka "jag tycker inte om" istället för att hantera och bearbeta
rädslan och ångesten som det egentligen är.
 
Ska jag vara ärlig så tycker jag inte om att skriva det här.
Eller jo, det känns skönt men på samma sätt en rädsla och ångest över hur
den som läser det ska tolka mig.
Jag tycker nämligen inte om mig själv heller ibland.  :)))))
Men nu vet jag att det är för att jag är rädd för mina handlingar.
Alltså om jag gjort rätt eller fel.
Sagt rätt eller sagt fel saker.
Jag är fruktansvärd rädd att jag ska såra någon genom att tänka på vad som känns rätt för mig.
Svårförklarligt.
Om någon ringer och frågar om vi ska ta en promenad så säger jag kanske:
- Nej, jag orkar inte för jag är trött.
Jag får sådan fruktansvärd ångest av det.
Tycker synd om den personen som frågat och tycker att jag svikit.
Får känslan av att den andra blir jätteledsen och känner sig ensam och övergiven.
 
Den känslan om andra människor får jag i massor av situationer av mitt val hur jag gör eller säger.
Så det har blivit att jag tycker inte om att vara med andra människor.
 
Människor?
Jag har kommit på varför jag inte kan fostra Shivas på ett bra sätt.
Det är så att jag tycker inte om att han eventuellt blir ledsen ifall han inte får göra si eller så.
Han kommer ibland med sin boll och viftar på svansen.
Självklart vill han ut i skogen och leka med sin matte.
- Shivas, jag orkar inte. Jag har jätteont i dag.
 
Ångest ångest ångest.
Klart han får ut och leka då bara för att han ska må bra..
När han inte fått det så har jag fruktansvärda drömmar på natten sen.
Drömmar om att jag blir övergiven, besviken, orättvist behandlad osv osv.
Kommer du ihåg att jag skrev en gång att jag vill slå och slå någon men träffar aldrig?
Att det är som ett vakum emellan handen och den jag ska slå.
Det kommer också i mina drömmar när jag känner att jag tagit ett beslut som känns fel.
Är det så bara för att jag inte vet om jag tagit rätt eller fel beslut?
Att det kanske är mig själv jag vill slå men ändå inte.
 
För 2 år sen skrev jag om det här fast jag tror inte själv jag förstod innebörden.
Då skrev jag nämligen om att hitta mig själv.
Vem är jag?
Vad vill jag?
 
Jag ställer den frågan än idag.
Fast nu vet jag att jag kommer inte att hitta mig själv förrän den dagen jag kan
lära mig att inte säga  "jag tycker inte om"
Eller i alla fall acceptera och ta de orden för vad dem egentligen är.
Tex:
Jag är rädd för rensa den rabatten för jag får en känsla hela tiden att någon ska komma
bakifrån och antasta mig eftersom jag inte har en skyddande vägg bakom mig.
Inte bara slå den ifrån mig och säga:
- Jag skiter i att rensa den rabatten för jag tycker inte om det.
 
Undvikandet skapar mer undvikande.
Jag måste med andra ord lära mig att säga JAG TYCKER OM!
 
Nu finns det faktisk saker jag inte tycker om.
Som ärtsoppa.
Jag tänker heller aldrig lära mig att äta det.
Man behöver inte tycka om ärtsoppa.
 
En sak vet och det är jag glad för.
Jag vet att jag tycker om massa saker.
 
Som att fota.
Jag hoppas aldrig jag kommer att säga: Jag tycker inte om att fota.
 
Vad skulle hända då?
Jo, jag skulle inte kunna sitta här vid datorn och när som helst ta fram några bilder ......










 
 
 
......som gör mig glad.
En känsla av lugn och harmoni som jag jämt skulle vilja känna i hela min kropp.
Både fysiskt och psykiskt.
 

Varför får man ångest?
Vad är det orsakar den?
 
Kanske jag aldrig kommer att få en naturlig förklaring på det.
Men jag hoppas det för då slipper jag säga:
- Jag tycker inte om att ha ångest.
 
 
Idag är det blå himmel och solen skiner men det blåser enormt.
Jag tycker inte om när det blåser om jag ska vara ärlig.
 
Vet du varför?
Jo, jag har haft massor med mardrömmar om att jag blåser iväg.
Blåser iväg i en virvel som tar mig till ett öde ställe och jag känner mig helt utlämnad.
Helt maktlös att ta mig därifrån.
 
Tänk att några drömmar kan styra ens vardagliga tyckande?
 
Hade tänkt avsluta där men jag måste skriva en sak till.
Självklart så struntar jag inte i allt som jag får ångest för.
Jag gör dem ändå. Hela tiden.
Dag ut och dag in.
Ända sen jag var liten.
 
Rätt saker ibland och fel saker ibland.
Alla dagar blir en ständig prövning på allt och ingenting.
Nätterna?
Dagarna när jag lägger mig och kopplar av?
Ja, då bearbetar jag mina handlingar jag gjort innan och analyserar dem.
Analyserar och analyserar så jag blir precis snurrig i huvudet.
Varför?
Varför inte?
Ångesten kommer som en smäll på kinden när jag tänker på att jag kanske skulle
ha gjort på ett annat sätt istället.
Eller så kommer en total utmattning när jag gjort något jag inte tyckt om att göra
och då tänker jag på att det här måste jag ju göra om och om igen.
Phu!
Men det finns förstås stunder då allting känns helt rätt.
Att jag tagit helt rätt beslut och gjort helt rätt saker.
Tack och lov för det. :))))))))
 
Och tack och lov att inget av det här syns utåt.
Jag har blivit väldigt bra på att dölja det.
 
Brukar skratta åt en låt där de sjunger:
Rara underbara Katarina.
Inte vacker inte ful, men oj vad hon är kul.
 
Folk förväntar sig det.
Förväntar sig ett visst sätt av mig.
Ett sätt som jag tog till redan när jag var liten för att ingen skulle märka att jag mådde dåligt.
En glad och sprallig tjej som man ville ha med överallt.
Det gick väl bra när man var ung, men idag har verkligheten kommit ikapp mig.
En verklighet är jag vill kunna vara den jag är hur det än är.
Vad nu det innebär?  :)))))))