Ena dagen är man hur bra som helst och den andra dagen totalt väck.
Skulle kunna vara helt okey men efter den där dåliga dagen så tar det några dagar innan man har den där bra dagen.
Det tär liksom på kroppen.
Något händer med min kropp men jag kan inte förklara vad.
Jag bara försvinner i en hallucinationsliknade värld.
Kan kanske kalla det för ett "anfall" eller kanske man säger "attack"
Ingen aning men otäckt är det.
Går inte att förklara det så jag struntar i det.
 
Idag är det lite bättre efter 5 "anfall" i söndags.
Men jag är hemma från jobbet för jag känner att orken finns för arbete.
Kämpar med att bara försöka hålla mig vaken och gå ut och röra på mig lite.
 
Vad säger läkarna? Ingen aning för jag har inte frågat.
Vågar inte. Vi har bara tagit upp det här med att jag svimmat EN gång och att mitt blodtryck är högt.
Nja, inte nu, inte jättehögt eftersom jag fått ökad dos av blodtryckstabletterna.
Av erfarenhet så är det ingen idé att ta upp det ens med läkare för då får man väl bara höra:
- Stressrelaterat!
- Ångest!
- Inbillning!
 
Men det vet jag, det här ÄR INTE det. Så väl känner jag min kropp så jag kan säga det.
Jag har levt med ångest och stress i hela mitt lev och vet hur min kropp reagerar på det.
Så skulle de bara ens nämna de orden så vet jag att jag skulle resa mig upp och bara skrika:
- Nej, nej, nej. Du har fel! Dra åt.......
 
Så alltså, lika bra att inte gå dit och berätta hur man har det.
Nej, jag testar andra saker istället för att bli frisk.
Tips som jag fick av läkaren på smärtrehab.
Hon misstänkte nämligen att det kan vara min mage som spökar och att det är den som gör att
jag både har min värk och andra symptom.
Kanske inte all värk för det finns det många andra orsaker till som jag skrivit om här innan men
den andra kroppsliga värken som är i leder, senor mm mm
 
Så nu tänker jag köra en vecka glutenfritt.
Efter det så byter jag och kör en vecka lactosfritt.
Jämför skillnaden.
Sen äter jag både och och sen eventuellt plockar bort båda.
Det beror på hur det känns efter de olika sakerna.
Vill inte plocka bort båda samtidigt för då vet jag ju inte vilket jag inte tål om det nu är något jag inte tål.
För båda sakerna, ja det får jag verkligen inte hoppas att är allergisk mot.
 
Sen är det medicinerna med. De har jag plockat bort för 3 veckor sen.
Inte blodtrycksmedicinerna men alla värktabletter.
Varför?
Det ska jag skriva om en annan dag för det har jag så många tankar om varför jag gjort.
 
Jag tänker bli bra. Jag ska bli det. Lillen vill också det förstås.
Han har också blivit lite rädd över det här. Eller ganska mycket faktiskt.
Men han redde ut situationen rätt bra i söndags när jag bara föll ihop på Willyparkering.
Lungt och sansat.
Men är rädd han också när jag är ensam, precis som jag är.
Fast man kommer varandra väldigt nära när något sådant här händer.
Man blir rädd om varandra på något vis.
Så visst finns det positiva saker i allt negativt.
Tack och lov men bara för det så vill man ju inte ha massa tråkigheter som händer.
 
Nu till något helt annat än elände.
 
Barnbarnet Anton.
Han är hur söt som helst.
Speciellt ögonen.
Stora och jättemörkt blå.
 
 
 






 
 
 
I fredags var det en jättebra dag och då var min mamma och jag ute på Rävskär.
 



Shivas var med och mamma tyckte att han med kunde sitta på en sten om nu hon skulle göra det. :)






Inte lätt att få en bild på båda 2 som satt där fint.
I alla fall inte när Shivas vill ha sin boll med sig överallt.
 
 
Min mamma fick sitta på många stenar där på ön.




Men jag tror hon tyckte det var roligt för glad var hon.



 
Det var inte bara stenar hon satt på ......

.... inte bara på stammar heller utan mest gick vi runt och tittade på allt.



 
Där var massor med buskar med röda bär.

 
 
 Faktiskt så var där nästan finare nu när hösten kommit än vad det är där på sommaren.
 
 
I lördags var det ännu en fin och bra dag. Rena rama sommarvädret.
Det var höstmarknad i stan med Wild West tema som High Caparall hade anordnat.
Hela familjen träffades där.
Nästan hela.
Inte min äldsta dotter och 2 av mina svärsöner men annars var vi alla.
Ja, till och med min mamma och svärmor.
Självklart vara alla barnbarnen där också.
 
Här skrattade Sarah gott efter att frågat Isak om bilarna.
- Massa jaggarbilar.
- Ja, och inga rallybilar som du tycker om.
- Jo, bara en. En vit.

 
 
Isak och Sanna var lite fega med att prova olika saker men Erica var tuff.
Inte alls rädd för indianerna.
 
 
 
Lite för tuff kanske. :)
 
 
 
Isak, han tyckte det var roligt med en ballong han fick.
Inga stora krav på honom inte.
 


 












Till slut tröttnade vi på att gå på torget så vi gick ner i parken istället.
Där lekte barnen en bra stund för vatten är ju alltid kul.
 















 
 
Till slut var det dags att gå mot bilarna för att åka hem.
Trodde barnen var trötta men inte.
Det fanns saker man ville kolla och hoppa på hela vägen.
 






Men vad gör det när man ibland kan sätta sig ner och bara se söt ut.
 
 
 
Söndagen vaknade jag och var hur pigg som helst men sen slog det bara till.
Poff på Willys parkering och så var hela dagen förstörd.
 
Trodde den skulle bli hur bra som helst efter att jag sett den här fina rosen växa ensam bland gräset
i en övergiven trädgård. Den lyste så fint på långt håll där i morgonljuset på Shivas och min första
morgonpromenad.
Den kändes som ett tecken på något vis.
 
 

Nu när jag tänker efter så var det nog ett starkt tecken.
Rosen är ju liksom "Kärleken"
Så den ville nog tala om för mig.
Med kärleken omkring sig så är man stark även vid ensamma stunder.
 
Nu börjar det kännas lite bättre tack och lov.
Men jag kommer att vara hemma från jobbet idag också trots att jag inte vill.

När Sarah var med barn så hade jag jätteont i höften. Precis som hon hade.
Ja, ungefär som foglossing.
Tänk om det är samma sympatisjuka jag har igen.
Fast den här gången med illamående.
 
Eller nej, så sjukt kan det inte vara.
Då är det nog hellre en tand som spökar som jag har haft ont i väldigt länge.
Den kanske gör så jag får sådana här konstiga attacker och högt blodtryck.
Men jag är rädd för tandläkaren sen jag opererade käken för ett år sen så jag vågar inte gå dit.
Tror de måste dra ut tanden och hur kul är det?
Ja, och så är jag självklart rädd för räkningen med. Skiträdd :)))

Man vet aldrig VARFÖR man är sjuk.
Så är det i livet.
Frågan VARFÖR får man ställa sig hela tiden.
Ibland får man svar, ibland inte.

Kommentera

Publiceras ej