Sist jag bloggade så var det bilder på barnbarnen men Filip var inte med.
 
Han har vuxit jättemycket och är nu 5 månader.
En otroligt glad och söt liten pojke.
När vi var bland höbalarna så sov han så hans pappa hade honom.
Men i tisdags kom han hem en liten stund till mig och då var han vaken och förstås sådär glad som
han brukar vara.

Ja, han var det även att han fått 2 sprutor innan på dagen.


 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Eller skrattade han åt min originella gardinstång kanske?
 
 
 
Nu börjar det bli höst ute och blommor och annat har vissnat.
Men även om de gjort det så är de rätt fina ändå.
Som vallmons frökapslar.
Nu har den bilden en ram men det är för att jag har publicerat den så på ett ställe på nätet.
 
 
Men det är några blommor kvar tack och lov så fjärilarna får lite att äta.
 
 
 
 
 
 



 
 
Till och med sniglarna vill smaka och se om det är något att ha.
 





Men den tyckte nog inte det smakade något vidare för den gav sig av från den illa kvickt.
Ja, så snabbt nu en snigel kan göra det.
 
 
Något det finns gott om ute nu är höbalar.
Sådana som inte är inplastade och som jag längtat efter att få se.
Lite trist bara att när jag väl såg några idag med kameran med så var himlen ganska så tråkig.
 



 
 
Ja, och så blåste det rätt rejält också så hålla kameran still var inte lätt.
Stativ? Ja, det skulle jag ha haft men det får det bli en annan dag.
Söndag kanske.
Då hoppas jag också på att det är något litet barn som vill sitta på en.
Om det nu finns några höbalar kvar då förstås.
 
Men vi får se hur det blir med fotandet för just nu känns inte kroppen precis bra.
 


Talangen är det inte mycket med just nu.


 
I torsdags så var jag ute med mina barnbarn för att testa fota dem i kvällsljus.
 
Vi var lite för tidiga och solen sken inte så som jag ville.
Men barnen brydde sig inte om det för de hade det roligt ändå på höbalarna som var där.
 










De stod och funderade lite över om det fanns något annat att göra än att bara sitta på dem.


 
 Det fanns det.



 Isak stod och funderade över om han kunde hoppa från den ena till den andra.



 Han vågade inte själv men med sin mammas hjälp så kunde han.






 

 Där sprang de och hoppade fram och tillbaka en bra stund.
 Men till slut så ville de vila lite.
 
 Erika satte sig på en filt och läste lite.
 
 
 
 
 
 Sanna hon satte sig en stund hon också och lekte lite med sin docka.
 

 Isak ville inte sitta ner så han ställde sig och tjurade lite för han ville hellre springa runt och leka.
 
 
 Tänk om alla hade velat ställa sig vid det här trädet där solen lyste så fint mellan grenarna.
 
 
 Vi samlade ihop oss för att åka hem för barnen började tröttna på att bli fotade hela tiden.  :)
 
 
 Helt plötsligt började Erica dansa runt med sin filt.
 Det såg så härligt ut så jag slängde upp kameran i ren hast för att fota det.
 






 
 
 Åh vad jag ångrar mig nu efteråt att jag inte var mer uppmärksam på att ställa in skärpan på kameran.
 Men allt blev ju helt plötsligt så spontant.
 
 Nu blev många bilder suddiga men om nu barnen kan leka så kan ju jag leka med de bilder jag har.
 Liksom få den till att se lite sagolik ut.
 Givetvis i svartvitt för det har jag ju som sagt börjat tycka om.
 
 
 I natt sov Isak hos mig.
 Han vaknade jättetidigt i morse. Kvart över 5.
 Vi kunde inte somna om så vi gick ut och satte oss på altanen.
 Lyssnade på en tupp som gol och pratade lite.
 Solen var inte uppe än men när den kom så gick jag ut på ängen med Shivas och kameran för att se
 om det fanns några spindelnät.
 
 Men solljuset sken så vackert så jag fotade Shivas i det i stället.
 
 
 
 
 
Givetvis fick jag tanken på att fota Isak där på ängen i det solskenet. Men det ville han inte.
Han hade inte tid.
Jag har en lång gren som jag ska ha som gardinstång.
Men först måste den fixas till lite och vi hade bestämt kvällen innan att Isak skulle få hjälpa till med det.
Det hade han inte glömt så det började han med nästan direkt.
Bli fotad? Inte Isak inte. Inte när det finns roligare saker att göra. 
 
Men det gjorde inget för solljuset var lika fint där på altanen och han var väldigt söt där han höll på.
 



 
 















 
 
Igår kväll var vi i skogen och sågade några grenar.
Grenar med klykor som jag ska ha som gardinfästen.
De ska också fixas till lite.
Barkas av, putsas och så borra hål i dem så man kan fästa dem på väggen.
Isak får komma hit snart igen så han kan hjälpa till med.
 
Isak: - Visst mormor, visst måste jag göra det?
 
Idag åkte en kompis och jag ut till havet för att fota vågorna.
Det har blåst enormt i flera dagar men det var inte förrän idag som jag kände att jag hade orken
att åka någonstans.
Värken har nämligen satt igång igen.
3 dagars jobb efter semestern och den är redan i full gång.
Inte kul alls.
Men jag uthärdar så länge jag bara kan för jag väntar på att få komma till en neurokirurg.
En specialist som eventuellt kan operera min nacke.
Har varit på magnetröntgen av hela ryggen från hals till ländrygg.
Inga roliga bilder och inga roliga utlåtande av ortopedläkaren.
Nacken vill han åtgärda först och helst så fort som möjligt.
Kanske jag inte blir bättre av en operation men i alla fall inte sämre.
Förändringar, förträngningar, nerver i kläm, atros och gud vet vad.
Känns inte kul med en operation och är lite rädd men hellre det än att bli förlamad.
Börjar redan nu ha känselbortfall och tappar saker och ting.
Benen styr mig inte heller alltid och värken är hemsk.
Men en sak blev jag jätteglad över att höra och det var att jag kanske kan slippa min yrsel om jag opereras.
Han tror den beror på att nerverna ligger i kläm som de gör nu.
 
Jaja, vi får se vad som händer.
Som sagt idag tog vi oss ut till havet för att fota vågor.
Utan blåst.
Det blåste givetvis nästan ingenting idag.
Trots att hösten kommit där ute på ön.
 
 
 
Vi såg att det inte var några speciella vågor men vi satte vi oss på berget med våra kameror i handenn. 
En och annan ynklig våg slog mot stenarna.
 
 
 
Jag väntade och tittade.
Tittade och väntade på om det skulle komma någon lite våg som jag kunde fota.
En liten kom. Väntade. En kom. Väntade och tittade. Phu.
Men det lustiga var att hela tiden så såg jag någonting annat.
Något som var där i vattnet och liksom tycktes vänta på mig.
 
 
 
 
Kändes lite kusligt när jag satt där och fantasin skenade iväg.
Löjlig som jag är så struntade jag i att fota några vågor.
Var liksom inte värt det ifall nu den där varelsen fick för sig att fara upp mot mig som vågorna gjorde.
Ja, fast då i snabbare fart än vad de gjorde. 
 
Men det gjorde inget att jag inte fick några vågor för naturen var helt underbar en bit från vattnet.
 Ett kargt landskap och med ljung i överflöd överallt.
 
 
 



 
 
 
 
 
Sen är ju jag som jag är.
Måste ju ner och krypa på marken lite då och då.
Vila kroppen lite.
Ja, och när man ändå är där nere så blir det ju automatiskt att man tittar vad som finns där.
För visst finns det saker att titta på.
Det brukar det göra.
 
Men att det fanns så många olika små fjärilar i ljungen det hade jag inte väntat mig.
















 
Du ska veta att jag glömde den där i vattnet ganska så snabbt när jag fick fjärilarna.  :)