Jag har inte fotat någonting på en hel vecka.
Har mest pluggat.
Lite praktik har jag haft men inget som jag sparat på.
Fotografering förstås.
 
Har lärt mig massor av nya saker om hur man ställer in kameran.
Mäta vitbalansen, mäta ljuset och låsa det i kameran och så komponera om.
Det som har varit allra roligast är att jag hittat 2 saker i kameran som i stort sett avgör allt.
Tänk att jag haft min kamera i snart 2 år och inte vetat om vissa saker om den.
Men det är ju lärandet som är roligt.
Inte alls fel att vara med i en fotogrupp som man får tips och kritik om hur man får bra bilder.
 
Så med andra ord. Jag har bara fotat lite spontant för att se vad som händer i kameran.
 
Men en bild har jag tagit.
En bild på en vinflaska som min arbetskamrat kom hit med i fredags kväll.
 
- Den här ska du och din man ha när ni firar Alla Hjärtans Dag.
 
 

Nu i veckan ska det bli sol sägs det och jag jobbar förmiddag så jag hoppas det kan bli lite bilder då.
 
Inte från skogen här uppe utan från helt andra ställen.
Måste prova att fota på ställen som jag inte känner till.

Varför?
Jo, för snart ska jag ut och resa och då vill jag vara helt förberedd med kameran i alla lägen.
Vart?
Hemligt. En hemlig resa.  :) :) :)
Idag kom då äntligen den där efterlängtade solen.
 
Flera dagar har jag väntat på den och under tiden så har jag fått fota inne.

Fotat gamla vissna växter som jag plockat på ängen.
 















 
 
En hel bukett plockade jag som jag tänkt föreviga på bild men det blev bara de här.
 
Solen kom med hela sin kraft idag så jag hann inte med alla.
 
En helt underbar morgon var det idag och Shivas och jag var ute för att välkomna solens
första strålar.
 
Den var så enorm så allt blev på något sätt guldfärgad.
Det riktigt skimrade ute.
Shivas blev nog lite rädd och undrade vad som hände.
Precis som om han tänkte att nu händer det nog nog riktigit allvarligt.
 



Sen satte han sig på bänken och bara väntade på "vad det nu va" som skulle ske.
 
 
 
 
Han smög sakta ner från bänken och tittade sig omkring.
 
 
 



Men så förstod han.
SOLEN!
Det var bara den efterlängtade härliga solen som kom.
Då blev det fart på honom.
Lek och bus i solskenet.
Ja, för vem blir inte glad över att solen skiner?




 
 
Jag blev eld och lågor.
Måste fota.
Måste fota i solen.
Måste få fota barnbarnen i solen.
 
Gick hem och skrev ett chattmeddelande till Sarah.
- Är du pigg och vaken och kan komma med Anton så jag kan fota honom i skogen.
- Ja, jag kommer strax.
 
Åh, äntligen det jag väntat på i flera dagar.
 
Men fotandet blev inte så som jag tänkt.
Solen var enormt stark och den, ja den, den lös liksom så allt blev jätteljust.
Eller mörkt.
Vinklade och vinklade kameran för att få bra ljus men det gick liksom inte.
Visst gick det att fota. Hur bra som helst för jag klickade massa kort.
Men ljuset var inte med med.
 
Inte Anton heller för han var bara intresserad av att försöka få tag löven som var runt omkring honom.
 
Men vad gör det? Han är ju hur söt som helst och i vilken vinkel han är i spelar ingen roll.
Inte Sarah heller.
Bara de är med kort har betydelse.
 
 
 












 
 
Efter att jag varit ute med Sarah så hörde jag med Lotties om hon och flickorna ville ute och bli fotade.
Det ville dem.
 
Då hade jag inte kollat bilderna jag tagit på Anton och Sarah så jag visste inte att solen hade en
sådan konstig inverkan på bilderna.
Synd, för de var helt otroligt fina när jag mötte upp dem.
Håret uppsatt i fina svansar och spännen.
Erica: - Jag har lyssnat på Dolly Style 51 gånger nu på morgonen och dansat till den.
 
Ja, det kunde jag tänka mig för de var lika fina som de är.
 
Jag fotade dem hej vilt där de sprang hej vilt i en allé här i närheten.
Bara det att försöka fånga dem på bild när de var så glada och spralliga var inte lätt.
 
Men jag fick dem på bild.  :)))))

Ja, och de fick nog mig med på bild.
 



De tittade på bilden de tagit.
Hm, jag fick inte se den.





Kanske det inte blev någon bra bild.
Antagligen.
Varför tror jag det?
Jo, för igår så var vi ute en liten stund och fotade och då kommer Erica skrikandes mot mig.
- Kolla mormor, kolla på den här bilden. På den här skrattar du.

Idag sa de ingenting efter att de tagit kort. :)))))


Om jag skull skrika det efter varje bild jag tog så hade jag inte fått göra annat.
De skrattade nästan hela tiden.







Ja, till och med Lotties skrattade.




 
 
 









 



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hur glada de än var så kom det stunder då de stannade till och huttrade lite.
För trots att solen sken så var det lite kyligt.
I alla fall för dem som inte hade någon mössa.
 
 
 
 
 
Några timmar senare så tänkte jag avsluta dagen med att fota precis innan solen skulle gå ner.
Kanske det skulle vara lika magiskt då som det var vid soluppgången.
 
Inte lika magiskt men den var märklig på något sätt ändå.
Inte stark och guldaktigt som på morgonen.
Stark var den men på ett vitt sätt.

Den trängde sig in mellan träden och lös som en stark ficklampa.
Ja, det såg nästan ut så när Shivas kom in i solens sken.
 









En underbar dag har det varit idag.
Men jag skulle velat ha kunnat fota Linda och Isak också så hade jag fått med alla mina barn och
barnbarn på en och samma dag.

Men man kan ju inte få allt hur gärna man än vill.
 
Men sol fick vi så det hade räckt till hela tjocka släkten om vi velat. :)))))
Ja, de säger så här nere.
Som rubriken.
Staun
 
Inte jag, jag säger stan som det heter. :))))

Igår var Marie och jag på en fotorunda igen.
Mörkerfotografering den här gången.
 
Vi hade planerat in onsdagen eftersom det var fullmåne då.
Men....
 
Hela dagen var det klart väder.
Klarblå himmel.
Men vid halv 4 kom molnen.
He......e
Sa.....n
Jä..... skit.
 
Men vi åkte iväg ändå för vill man lära sig det här med att fota i mörker så vill man.
 
 
 



Har fått lite tips nu efteråt hur man fotar en stad i mörker så snart får vi ge oss ut igen.
 
Ja, och då förhoppningsvis en molnfri kväll med lite stjärnor på himlen.
Ja, för en hel månad orkar jag inte vänta tills nästa fullmåne.