Nu kan lille Filip sitta.
Snart är han 7 månader så nu kommer nog allt det andra också snart.
Krypa, resa sig och gå.
Det går snabbt nu.
Visst ser han ut som en liten docka där han sitter med sin tröja som jag stickat till honom.


Nu hade han inte tröjan på sig hela tiden jag hemma hos honom.
Nejdå, den kunde han inte ha på sig för det blev varmt inne när det var massa folk där.
Linda fyllde nämligen år så nästan hela släkten var där.
Här sitter han och ser ut precis som barn ska göra.
Busig och lite smutsig om kinderna.

Vet du, han är lik far men söt ändå. "fniss"
 
Har suttit i veckan och tittat på mina bilder jag tog på genrepet i söndags.
Det är lite märkligt för bilderna får olika synsätt beroende på hur jag känner mig inombord.
Eller får en viss innebörd om jag retat upp på mig på något jag hört eller läst.
Som de här 2 bilderna.
Varje dag hör man om våldsbrott mot kvinnor.
Ingenstans vågar man gå snart för rädslan att bli överfallen.
I en mörk gränd skulle jag absolut inte gå ensam.
Allt skulle kunna hända där.
Jag tänker jag på hur många som ångrar sig och säger:
- Herregud vad har jag gjort?
Hoppas på att det finns en liten sådan tanke hos alla för då finns det i alla fall hopp om att våldet kan bli mindre.
 
Häromdagen tänkte jag på helt andra saker.
Något som jag vill ta tag i men inte vet hur.
Blir så frustrerad så ibland vill jag bara slänga mig ner på knä och be om hjälp.
Eller bara skrika rätt ut precis som jag känner och strunta fullständigt i vad folk tycker och tänker.
Att de får tissla och tassla och sprida falska rykten om de så vill.
Jag bryr mig liksom inte eftersom jag vet själv vad som känns rätt för mig.
Om det så ska vara så kommer jag att gå så långt som till att yrka på 6 kap 2§ i .........

Idag fick jag sådan värk igen så jag kände att nu orkar jag inte mer.
En känsla av "jag orkar inte mer" starkare än innan.
Jag är glad att jag är en person som är lite feg för annars hade jag nog funderat på den snaran som kan hängas i taket.

När jag känner sådär så brukar jag lägga mig och hoppas på att det går över.
Eller så sätter jag på musik och tänker på roliga och bra saker.
Eller så sätter jag igång och rör mig extremt mycket så varenda led i kroppen få anstränga sig.
Ibland hjälper det och ibland inte.
Men vara still för länge om jag har ont det vet jag nu att det inte är något bra sätt att lindra den.
En liten stund bara tills den värsta smärtan lagt sig.




Klart jag måste stå ut ett tag till.
På måndag ska jag ju till specialisten som ska ge mig beskedet om hur min värk kommer att bli resten av livet.
Hoppet är ju att jag får ett väldigt positivt besked.
 
Jag får nog försöka att inte titta på mina bilder på ett tag för snart är det dags att ta nya bilder.
På vad vet jag inte men då vill jag ha bilder jag tagit avklarade.
Så gott som i alla fall.
Lägga dem i en mapp för att någon gång i framtiden titta på dem och tänka tillbaka på den här dagen då jag fick möjlighet att fota just dem här. En övning som jag tror lärt mig massor.

Nästa fototur kommer att bli på en ö.
Om nu kroppen vill vara med. Hoppas det.
Annars får nästa fotograferingstillfälle bli något helt nytt igen.
Någon jag aldrig fotat.
Något med en enorm action i.
Har jag tur så kommer jag iväg på båda sakerna.
Men det får du nog reda på tids nog i fom av bilder här.
Eller vad tror du?
Idag har jag varit och tittat när 17 ungdomar från Litauen hade genrep i konserthuset.
De skulle spela upp en dansteater senare på eftermiddagen men Karlskrona Fotoklubb hade ordnat så vi fick komma dit och fota när de tränade på förmiddagen.
Jätteduktiga ungdomar och nu ångrar jag att jag inte gick på den riktiga föreställning då de hade scenkläder på sig.
Det var inte lätt att fota för det var ganska så mörkt med bara några olika färgade lampor.
Ville inte blixtra för jag ville få det naturliga ljuset.
Det var det som var meningen med den här fotograferingen.
Lära sig hur man ska ställa in kameran.
Många av mina bilder blev mörka, suddiga och brusiga eftersom jag provade olika inställningar.
Men här är de som jag känner att jag är rätt så nöjd med.
 

De här tar jag med även om de inte är speciellt bra för jag tyckte det var kul att jag fångade dem bakom det röda skynket.


Tänk om jag fått se de här i scenkläder.

 
Den här tjejen tror jag hade sina på sig.

Den jag fotade allra mest var den här tjejen.
Alla hade i stort sett mörka kläder men hon hade ljusa.
Hennes röda hår gjorde också att hon lös upp i mängden från de andra.


 
Faktiskt har jag fått lite smak av det där med teater så jag tror jag kommer att gå på fler.
Ja, även om man inte får fota när det är uppträde.

Hoppas jag får tillbaka inspiration att fota igen efter det här.
Kanske.